Blogaholic
Logga in
·
Styr upp en egen blogg

I spillror

Publicerat klockan 10:57, den 31 augusti 2014

Jag tror det blivit dags att kasta in handduken för gott när det gäller att skriva av mig i en blogg på detta vis. Det har dock skänkt mig mycket och har fungerat som en ventil under många års tid.

Läget har under flera månader varit ganska dåligt och mitt mående brakade samman under min semester. Jag har känt stor uppgivenhet kring detta och det faktum att jag inte mått så dåligt sedan jag gick i dbt och fick min behandling, sedan den mest avgörande tiden i mitt liv, då jag lärde mig nya verktyg och strategier. Skillnaden idag är att jag går till jobbet, och att jag helt lagt ner självskadebeteendet. Det har varit stora livsomvälvande förändringar i mitt liv och det har tärt på mig. Jag är totalt beroende av sömnmedicin, och har överdoserat den senaste tiden, men har förhoppningar om att komma ur det till slut. Jag har fortsatt slarvat med kosten, inte kunnat eller orkat äta och så vidare. Jag äter när jag jobbar, för då har vi inplanerade tider för lunch och fika och då kommer jag in i en regelbundenhet. Jag tycker inte någonting glädjer mig längre och det känns att jag gör saker för att jag måste, för att jag vet att jag inte kan börja isolera mig igen. Till slut kanske glädjen återvänder i mitt liv. Det kommer glimtar då och då, men överskuggas ofta av tröttheten, nedstämdheten och ångesten.

Jag har haft mycket självmordstankar, som hastigt överrumplat mig. Jag har haft rejäla ångestattacker. Jag har fått stöd av mobila teamet som varit hemma hos mig för att se att jag klarar ut mitt mående, jag har flera gånger varit i valet och kvalet mellan att behöva lägga in mig på psyk (men lyckades tack och lov klara av att inte åka dit - det är en hemsk upplevelse att behöva vistas där, men har haft en del telefonkontakt). Jag återupplever hur dåligt jag mått. Jag är rädd, oerhört rädd, för att jag åter är där. Att allt ska ha varit förgäves. Rädslan över att jag en dag kommer agera på självmordstankarna är massiv. Jag vill ju leva. Jag vill fortsätta mitt liv, jag vill uppleva allting, vill se vad livet har ett erbjuda, vad JAG har att erbjuda. Tyvärr har jag en depression just nu och den har totalt tagit sitt bottenlösa hopplösa grepp om mig. Nu är det basala färdigheter som gäller, jag får inte avvika, det vet jag egentligen, sen vet jag att jag bara ätit glass idag så jag har redan misslyckats även fast jag vill sköta mig. Det går helt enkelt inte. Och att mina sömntabletter tagit slut är en fruktansvärd känsla. Jag älskar hur sömntabletterna får mig att må... lugn, rofylld... enda tillfället jag känner så om dagarna. Jag vet samtidigt att jag måste sluta.

Jag är orolig för att publicera detta blogginlägg, för då erkänner jag för mig själv och för andra hur jag mår. Och jag ville må bra, jag ville ha ett stabilt liv. Jag kommer komma dit igen, det vet jag. Just nu är jag dock inte där. Jag måste försöka orientera mig i mitt nya liv, ensam, klara ut mitt mående utan dbt och utan partner och utan nära vänner i min omedelbara omgivning. Det är svårt. Oerhört svårt. Det är nu det gäller. Nu mina färdigheter sätts på prov. Nu det avgörs - hur jag väljer att leva mitt liv, vilken väg jag väljer att ta. Ny lägenhet, nytt jobb, separation, turbulensen på mitt förra jobb, migränen (haft säkert fem migränanfall på en månad, det är förjävligt), sömnen... det har varit fruktansvärt påfrestande. Och enligt det jag lärt mig i dbt:n måste jag ta hand om mina sårbarheter för att inte hamna i kris, för att inte rasa totalt. Så nu är det ett försök till basala, grundläggande behov - försöka trappa ner sömntabletter så gott det går, men måste få sömnen, annars brakar måendet samman. Äta regelbundet, och inte bara massor skit. Börja träna så småningom - kanske få in ett tillfälle i veckan i början, så jag orkar utföra det också. Börja återuppta kontakter med mina närmsta vänner. Sköta jobbet. 

Som sagt så kommer jag nog sluta skriva här inom den närmsta framtiden. Jag ska avsluta bloggen och ta avsked av mitt gamla mående, så gott jag kan. Jag tänker tillbaka till hur jag mådde under ett halvår förra året, hur bra jag mådde, hur lugnet hade kommit in i livet, hur jag kände balans och harmoni. Jag hamnar där igen så småningom, men det kommer inte gratis. Jag måste kämpa för det. 

Postat i kategorin Okategoriserat

Vändpunkt, igen.

Publicerat klockan 17:58, den 1 augusti 2014

Nu har jag äntligen semester. Jag är så trött, men så otroligt nöjd med min egen insats på det nya jobbet. 
Jag har verkligen kommit in i arbetsuppgifterna och jag tycker om mina arbetskamrater. Jag tror verkligen detta kommer passa mig...

Mående har sedan igår vänt en hel del.. Jag har fått mycket mer energi och känner mig inte alls lika ångestfylld och fylld av negativa tankar. Allt känns inte nattsvart. Påbörjade nedtrappning av Cipralex igår och nästa vecka måste jag gå och ta blodprov igen för att kolla levervärden pg a nya medicineringen.

Jag ska ta en rejäl sovmorgon imorgon. Ska bli fantastiskt skönt.

Postat i kategorin Okategoriserat

Rekonstruktion.

Publicerat klockan 14:25, den 27 juli 2014

Jag vet att jag kan vara tröttsam. Jag vet att jag loopar mina tankar, år in och år ut.
Samtidigt har jag blivit så mycket bättre på att härbärgera mina känslor. Tyvärr har det varit kaotiskt de senaste veckorna inombords, mycket på grund av medicineringen. Jag får vågor av ångest, och jag brukar för det mesta vara ångestfri nuförtiden. 

Jag får även andra destruktiva tankemönster. Det senaste året har varit så kaotiskt och jag har skjutit på mina känsloreaktioner, som kanske märkts här också på frekvensen av blogginlägg det senaste året. Det är svårt och tufft när man tvingas göra saker och fatta beslut för att ta lite svindlande omvägar i livet igen. Det är ändå lite så jag beter mig... jag tar inte riktigt den raka vägen - men vill gärna göra det, för att det oftast är enklast. Eller för mig är det ju inte det, enkelt alltså - jag försöker tvinga in mig i ett mönster, vantrivs i det och bryter mig loss, varpå en kaotisk tid följer.

Jag har inte så mycket att säga om min situation just nu förutom detta ovan, samt att jag är enormt trött och nästan är fullständigt dränerad på energi. Semestern ska ägnas till att införliva lite rutiner - jag har knappt ätit regelbundet alls under detta år för att vara ärlig. Alla medicinförändringar med Cipralex, att jag mått så dåligt med mitt förra jobb samt med min dåvarande livssituation gjorde att jag dels tappade aptiten, dels försökte kontrollera mitt liv genom kosten. 

Nu gäller en återuppbyggnadsfas igen; försöka hitta mitt eget liv och min egen tillvaro.
Försöka återfå rutiner, sluta med sömntabletter, äta bra, träna, umgås med vänner och familj - för att återfå en grund, så jag orkar med resten. Så jag kan njuta av livet och glädjas åt saker igen.

 

Postat i kategorin Okategoriserat

Tillvaron rämnar?

Publicerat klockan 20:01, den 24 juli 2014

Jag var för ungefär två veckor sedan på läkarbesök. Anledningen till detta är Cipralex. Jag ville prova någon ny medicinering, då jag länge känt att jag blir helt apatisk och enormt trött av Cipralex. Den tar förvisso bort mycket av ångesten, men jag vill inte känna som att jag vore lobotomerad. Dessutom fick jag problem med synen,  såg suddigt för det mesta. 

Hon föreslog en medicin som funnits fem år i Sverige; Valdoxan, som ska verka på dopaminet, i ett försök till att reglera dygnsrytmen. Sen har den inte samma massiva biverkningsprofil som ssri nästan uteslutande har. Men jag måste ta blodprover regelbundet för att kolla levern. Först vid insättning, vilket jag gjort, därefter efter tre veckor, och sedan med längre intervaller. 

Hon sa även att man måste prova sig fram för att se vad för läkemedel som fungerar, att det är otroligt individuellt. Detta visste jag väl också egentligen... men det känns ganska tröstlöst. Känner sig som en försökskanin för det mesta, bara för att få möjlighet att må okej psykiskt. För inte är det väl meningen att man ska må såhär? 

Sen en vecka tillbaka har jag återigen fått mycket problem med ångest, på grund av insättningen. Jag har förvisso mått dåligt sen i höstas, men nu har det eskalerat rejält. Jag hoppas att det lugnar ner sig snart. Men planen är att jag ska sluta med Cipralex,  men jag får vänta till semestern, för annars klarar jag inte mitt nya jobb.

Jag vill även trappa ner Zolpidem. Fortfarande inte varit utan sedan nyårsafton, med undantag från EN natt, och den var förjävlig...

Ja ja, nya jobbet känns bra men kaos där också med halva styrkan som slutat och jag ska ta över ärenden. Äh, det blir nog bra. Snart har jag tre veckors semester, och då tänker jag bara sova och slöa. Och komma ikapp mentalt med allting som hänt. Om jag kan...

 

Postat i kategorin Okategoriserat

Att vara nog.

Publicerat klockan 18:22, den 22 juli 2014

Jag mår inte så bra just nu.

Jag har skjutit mitt mående framåt hela tiden, bara bitit ihop och gjort det jag ska göra. Jobbat. 
Försökt att hålla mig ovan ytan.

Men jag har gått på sparlåga så länge. Nu kommer allt ikapp. I söndags kraschade jag efter någon veckas dåligt mående. Jag är så glad och tacksam över att jag har det stöd jag har. Ibland undrar jag nämligen vad det är för mening med allt... 

Jag blir ledsen, för jag vill inte må dåligt. Men återigen är det en tung period i mitt liv, återigen har jag gjort stora förändringar. Och återigen försöker jag finna en fast punkt i min tillvaro och kastar desperat ut nät lite här och där, som inte fastnar. Jag vet att jag måste må bra och ha balans och harmoni i mitt liv för att andra ska klara av och vilja vara i mitt... 

Men när är det nog? När är jag nog?

Det jag mest undrar, och som jag ständigt söker svar på, är... 

när är jag nog, för mig?

Postat i kategorin Okategoriserat

Symboliken är slående.

Publicerat klockan 11:11, den 14 juli 2014

Inatt drömde jag att byggarbetare skulle riva innertaket i stora sjok inuti en arena. Jag stod där och såg på, och såg hur det barkade käpprätt åt helvete. Jag kunde förutse det, men ingen annan. Mycket riktigt, kranen kom emot någonting som gjorde att hela arenan föll ihop som ett korthus. Precis som jag förutsåg, men ändå stod jag där och glodde precis så korkat som bara en obetänksam dåre kan. 

Ibland är man fullständigt blind för det man befinner sig i. 

Postat i kategorin Okategoriserat

I rörelse.

Publicerat klockan 14:48, den 22 juni 2014

Många förändringar har skett på sistone.

Om två veckor går flyttlasset. Har införskaffat merparten av de möbler jag behöver, det återstår lite ommålningsprojekt bara som jag får ta tag i efter flytten.

Jag har fått nytt jobb, en tjänst där de verkligen var angelägna om att anställa mig. Regelbundna arbetstider, kontorstider (måndag-fredag) kommer göra att jag får rutiner och strukturer i mitt liv, något jag saknat så länge, och som jag vet att jag verkligen skulle må väl av.

Måendet är okej, lite svajigt (mest stressad faktiskt, men det kommer ge sig). Försöker färdigställa allt på jobbet så jag inte lämnar en massa lösa trådar efter mig som andra får knyppla ihop. Fick en jättefin avskedspresent i veckan, med orden från många att de kommer sakna mig. Det har ju dock aldrig varit personalen som varit problemet, tvärtom... det är de som gjort att jag stått ut så länge. 

Min nuvarande tjänst började bra och jag har lärt mig otroligt mycket, men i och med en större förändring på jobbet för drygt nio månader sedan har det varit totalkaos, hög personalomsättning, sjukfrånvaro, turbulens bland de vi jobbat mot, tvivelaktiga beteenden och ageranden, och mitt i alltihop har vi stått och försökt bibehålla stabilitet och struktur- saker som är grundläggande för en sådan här typ av verksamhet. Jag personligen har känt mig överhopad av arbete och vi har i mångt och mycket enligt mig tappat en del av vår professionalitet och ägnat oss åt personliga värderingar av personers beteenden och psykiska mående. Även jag. Jag har många gånger känt att jag gått emot min magkänsla och min etiska värdegrund. Slutligen kände jag att det fick vara nog, jag inser att jag inte vill vara en del av detta och att jag väljer min hälsa och min utbildning framför detta kaos. Inget jobb är värt det. Så nu ser jag fram emot nya vyer, nya utmaningar, kontorsjobb... förvisso säkerligen med hög arbetsbelastning, men så länge jag vet vad jag ska göra, kan jag reda ut det mesta. Och detta arbete är uppstrukturerat, med tydlig ansvarsfördelning och konkret uppdrag med tydliga ramar. Jag vill alltid göra mitt bästa och har höga krav på mig själv, så mitt nuvarande jobb bidrar till mycket stress, eftersom det är enormt otydligt, osäkert och instabilt gällande egentligen det mesta just nu i verksamheten. Men jag har lärt mig mycket och skulle aldrig velat ha det ogjort. Och framför allt; jag har arbetat ett års tid, utan att vara sjukskriven. Jag börjar få positiva erfarenheter i livet, har börjat vända skutan. Har klarat av ett stundtals mycket psykiskt påfrestande arbete. Har rett ut mitt liv, varit betydligt mer stabil överlag och rett ut stormarna. Men jag kan inte förneka att jag haft svackor, rejäla sådana, och sagt och gjort saker jag inte är stolt över alla gånger (har fallit tillbaka i gamla mönster emellanåt). Samtidigt har jag ändå skött mitt jobb och andra åtaganden, och inte undvikit saker. Så med stadig blick ser jag framåt och gläds åt alla framsteg jag gjort i livet. För framåt tar jag mig hela tiden.

Citerar Karin Boye:

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr...

Postat i kategorin Okategoriserat

Till mina föräldrar!

Publicerat klockan 18:20, den 28 maj 2014

Tack mamma och pappa för ert fantastiska stöd. Jag älskar er!

 

Postat i kategorin Okategoriserat

I would carry anything, that's all I know.

Publicerat klockan 11:32, den 13 maj 2014

Den mest akuta krisen är över för denna gång. Börjar återfinna balansen i livet igen.
Har kunnat ha en konfrontation nu, och det kändes som en tung börda lättade från mitt psyke. Jobbsituationen är inte bra, tvärtom, det är mycket turbulens, och vi måste försöka finna lugnet i kaoset på något vis. 

De senaste veckorna har mycket tankar rört sig i huvudet. Mycket tankar och funderingar kring existensiella frågor, även om livsavgörande beslut. Men idag känns det som att kaoset lugnat sig lite. Jag funderar så mycket emellanåt och det kan lätt bli destruktivt för mig. Men jag är på en helt annan plats idag än för några år sedan. Jag har gått och samtalat några gånger hos en terapeut och hon sa "Det du upplever just nu, är 'vanliga' reaktioner utifrån tuffa situationer, och jag bedömer dig inte längre vara aktuell för psyk. När du haft medicinuppföljning kan du bli remitterad till vårdcentralen"... äntligen... äntligen. Äntligen säger någon att mina reaktionsmönster är vad man kan förvänta sig, att mina beteenden är "normala" för omständigheterna och att jag klarar mitt liv och min vardag. Äntligen...  

Postat i kategorin Okategoriserat

Jag famlar kring i detta dunkla rum...

Publicerat klockan 18:53, den 3 maj 2014

Idag hände något negativt som inte inträffat sedan jag var utan medicin i vintras. Jag fick panikångestattack. Egentligen var det nog mer dissociation. Definitionerna är inte så viktiga i sammanhanget, det viktiga var att jag mådde fruktansvärt dåligt. Och vi var bjudna på dop. 

Jag hade gått av jouren imorse, stressat hem och fixat i ordning mig lite snabbt hemma. Ångesten hade så sakteligen börjat komma smygandes redan i måndags. Jag gick hem två timmar tidigare från jobbet den kvällen. Sedan har ångesten och oron eskalerat under veckan. 

Åter till denna lördag. Jag sa först att jag inte orkade åka iväg. Kände ångesten pulsera i kroppen. Sedan tänkte jag att jag gör som jag brukar: exponerar mig. Jag får utsätta mig, så brukar det kännas bättre. Jag hade inte alls tänkt jobba igår exempelvis, men kom iväg, härdade ut och mådde mycket bättre framåt kvällen. Idag slog det bakut totalt. Vi åkte iväg, jag satte mig i kyrkan. Pratade lite med folk i närheten. Sedan började några barn skrika hysteriskt, och paniken var ett faktum. Efter dopceremonin bad jag om att bli avsläppt vid närmaste busshållplats, satt där och mådde dåligt i typ fyrtio minuter och tog sen bussen hemåt. Sen slocknade jag totalt i sängen i flera timmar. 

Får inte riktigt livet att fungera just nu. Har fortfarande inte varit utan sömntabletter sedan nyårsafton. Jag äter fruktansvärt dåligt, nästan inte alls vissa dagar, och äter jag blir det nästan alltid nån form av socker. Snabb energi. Har kunnat vara på jobbet och så, men sedan incidenten inträffade för drygt två veckor sedan har tillvaron varit instabil. Och igår fick jag träffa personen jag inte vill träffa. Som tur var gick det bra, men h*n märkte att det var något, och ringde mig efter vi träffats. Och jag kan ännu inte berätta anledningen till att jag beter mig som jag gör så jag fick köra en vit lögn. I veckan blir det ett möte, där äntligen en konfrontation kan ske. 

Ikväll ska jag försöka ta en halv sömntablett, och imorgon kväll ska jag inte ta någon alls. Jag kommer förmodligen må skit fysiskt, men jag måste ur detta nu. Jag kan inte ha det såhär. Jag måste skärpa till mig, med både kost och sömn och avslappning. Jag har hävdat mig på jobbet och jag har blivit tagen på allvar, och äntligen kommer som sagt var konfrontation att ske, men efterdyningarna kommer inte bli roliga. Min nacke är spänd som en fiolsträng och jag har konstant huvudvärk. Jag har ätit kanske fyra lagade mål mat på hela veckan, annars har jag käkat typ knäckebröd, glass och choklad. Vill ju inte oroa någon såklart och jag reder ut detta, helt säkert. Det är bara så att skrivandet är min ventil, det sätt jag kan få ut allt som oroar mig. Och just nu är jag väldigt stressad och splittrad. Dopet väckte även mycket känslor till liv; alla barn, så många som pratade om bröllop och framtid och sådant. Det känns tufft emellanåt. Men jag har redskapen, och jag kommer inte låta mig själv falla igen. 

Postat i kategorin Okategoriserat

Thought that I owned these grounds, but they're no longer mine.

Publicerat klockan 10:17, den 24 april 2014

Måendet är lite bättre igen. Har fått mycket stöd från jobbet, så det känns skönt. 
Men jag känner mig kränkt och illa till mods. Har fortfarande inte kunnat bemöta det som hänt tyvärr. 
Jag hoppas att morgondagen ger mer svar.

Annars är jag genomförkyld och lite instabil i psyket på grund av incidenten på jobbet plus mitt ostadiga privatliv, men på lördag åker jag på spa med M och C och det kommer bli riktigt välbehövligt. Längtar!  Har bokat in massage, och det behöver jag verkligen. 

En riktigt glädjefylld händelse som inträffat är att J:s och P:s tredje barn kommit till världen... :) Stort grattis till er alla i familjen! 

 

Postat i kategorin Okategoriserat

Totalt knäckt.

Publicerat klockan 06:23, den 22 april 2014

Om jag vore en torr liten kvist skulle jag vara totalt och fullständigt knäckt. Kanske är det bara det jag är för andra. En torr liten kvist. Det tycks ju onekligen vara så.

Mitt psyke har just nu havererat totalt. Kan knappt andas, känns det som. För mycket påfrestningar på en och samma gång. Hur kan det bli så mycket kaos i mitt liv när jag gör allt för att det inte ska bli så... jag skapar tumult var jag än går.

Kan jag inte bara få ha fullständig trygghet och sinnesro?

Postat i kategorin Okategoriserat

I know who I am. And after all these years, there's a victory in that.

Publicerat klockan 08:29, den 5 april 2014

Tiden kanske är mogen att jag berättar om mitt mående. Jag har gått igenom en tuff och svår period, men äntligen börjar bitarna åter falla på plats.

Mitt liv har nog genomgått samma mönster, med jämna intervaller. Nedbrytning, vakuum, återstrukturering.
Varför det är så har jag inget svar på. Kanske för att mitt liv på många sätt varit ovanligt. Kanske för att jag ägnat mig åt mycket nedbrytande processer på egen hand. Destruktiva beteenden, negativa tankemönster och självhat. 
Jag pendlar mellan att vilja kalla mitt liv annorlunda och att vilja beskriva det utanförskap jag kände, till att beskriva mitt liv som ett svenssonliv. Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan. Livet är inte dikotomiskt. 

Jag har ändå länge kämpat med två olika krafter, två motsättningar, inombords. Den svaga, sköra, bräckliga, som inte tror på sig själv, som misstror andra, som gömmer och skyler sig, som isolerar sig. Å andra sidan den kraftfulla, energiska, lysande, lättsinniga, som sprider glädje och kraft till andra. Kanske alla människor har dessa sidor. Jag har dock länge kämpat med att få dessa bitar att sammanfogas. Självklart skulle jag önska att jag enbart hade de positiva sidorna, men jag måste acceptera de sidor hos mig själv som är mindre tilldragande och mindre önskvärda. Först då kan jag få ihop en helhet. För mig har trots allt livet under en längre tid varit en dikotomi. Svartvitt. Antingen eller. Svag eller stark. 

Jag är inte perfekt och jag kommer aldrig bli. Jag tror mig dock ha goda intentioner om vem jag vill vara och vad för sorts avtryck jag vill sätta. Jag vill vara en sanningsenlig och "god" människa, vilket jag förvisso ändå inte tror existerar. Det finns inte godhet och ondska, det finns bara mer eller mindre trasiga människor. Vi är alla produkter av vår uppväxt och omgivning. Vem som helst kan hamna snett i livet. Trots detta vill jag ändå göra medvetna val i livet och förstå konsekvenserna av mina handlingar, och försöka vara så snäll och omtänksam som möjligt mot andra. 

Postat i kategorin Okategoriserat

Stolthet.

Publicerat klockan 16:43, den 3 april 2014

För några dagar sedan, närmare bestämt första april, hade jag varit heltidsanställd i exakt ett år. 
Tänk om jag vetat detta för några år sedan. 

Snart har ett helt år även fortlöpt sedan jag tog min examen. 
Jag är jävligt stolt över mig själv. 

Postat i kategorin Okategoriserat

Time may change me, but I can't trace time...

Publicerat klockan 09:03, den 12 mars 2014

Jag har nog berättat för de flesta i min omgivning att jag begärt att gå ner i arbetstid. Detta kommer jag bara göra i två månaders tid, april och maj, för att ge mig själv lite utrymme till återhämtning. Därefter går jag upp till 100% igen. Som det är just nu längtar jag mer än någonting annat till att gå ner i arbetstid. Kanske jag tar ut någon/några semesterdagar då också för att verkligen få fokusera på mig själv,  för att ge mig själv tid och kraft till att fatta rätt beslut i livet. Det har jag inte riktigt orkat nu under hösten och vintern. Har mest försökt hålla mig ovan vattenytan. 

Hur mycket jag än älskar att sjunga och hur mycket jag än känner att jag funnit mitt "kall" i livet, är ju realiteten sådan att jag behöver ha ett jobb, en inkomst, för att kunna genomföra det. Med tanke på mina oregelbundna arbetstider och att jag inte fick full semester förra året på grund av att jag började min tjänst i april, tog mina semesterdagar slut ganska fort förra året  (särskilt pg a att många dagar försvann till Dubai/Vietnamresan, som ju förvisso var underbar, men ändock ledde till till konsekvenser.) Jag fick lägga schemat så att jag ofta jobbade 50-timmarsveckor, och de veckor jag jobbade mindre, åkte jag till studion. Så ser fortfarande läget ut, men det kommer som sagt var lugna ner sig i april. Sedan är det ju påfrestande att studion befinner sig över 20 mil bort. Så ser dock verkligheten ut, och jag vill detta mer än någonting annat, så även om det ibland känns som att jag ska bryta ihop fullständigt och oåterkallerligt, så är glädjen och passionen kring sången större. Ofantligt mycket större. Jag kan dock inte blunda för påfrestningarna det innebär att försöka pussla ihop livet såhär. Och jag vet att det kommer fortsätta så ganska länge. Därför måste jag finna lugnet och balansen i detta på något sätt. På jobbet är det katastrof just nu. Folk överger skutan, personerna vi ska hjälpa har vacklande psykisk hälsa och vi släcker bara bränder hela tiden, och jag känner mig ständigt otillräcklig. Det blir aldrig något långsiktigt, förebyggande arbete. Det är helt enkelt kaos. 

Sömnen är helt katastrofal. Jag går omkring i ett zombieliknande tillstånd hela tiden. Jag äter fortfarande sömntabletter, men lyckades trappa ner till en halv tablett för några veckor sedan. Nu somnar jag dock inte längre på en halv, och jag mår så jävla kasst av att äta Zolpidem vareviga natt. Plågas ständigt av huvudvärk, känner mig dåsig och bortkopplad. Drömmer vidriga mardrömmar. 

Har hört av mig till min fd terapeut om att få hjälp att få några samtal hos någon, stödsamtal eller dylikt. Ingen behandling eller dylikt. Jag behöver bara hjälp med att reda ut mina tankar, för jag kommer aldrig fram till något beslut. Måste våga möta mig själv i det här, och kanske jag kan det genom att prata med någon utomstående. 

Postat i kategorin Okategoriserat

Våren lurar runt hörnet.

Publicerat klockan 16:11, den 9 mars 2014

Underbart väder idag. Satt ute en stund i solen förut och kontemplerade.

Har haft sån otrolig tur med vissa saker. Saker jag är så tacksam för i mitt liv. Exempelvis att jag fått den här chansen med musiken. Oavsett hur det blir kommer jag alltid bära med mig detta, hur någon trodde på mig och såg någonting hos just mig. Och att jag själv vågade, vilket ju innebär att det någonstans långt inombords finns en helt hämningslös och orädd person som väntar på att frigöras. Jag vet ju att det är så. Jag tar små steg framåt hela tiden men det är fortfarande en bit kvar. Och jag blir förbannad på mig själv för att jag inte släpper alla försvar, nu, direkt. Men självfokuserad ilska och frustration tjänar ingenting till och kommer inte hjälpa mig framåt. Det kommer bara hämma mig ännu mer, som det redan gjort en längre tid. Så nu ska jag fokusera helt och hållet på att glädjas åt att få sjunga och njuta av de framsteg jag gör, och att jag får möjlighet att ägna mig åt det jag älskar allra mest. 

 

Postat i kategorin Okategoriserat

Komplicerat.

Publicerat klockan 13:14, den 6 mars 2014

Livet är komplicerat just nu. Komplicerat, turbulent, och en gnutta positivt. Svårdefinierad situation. 

Mycket har hänt den senaste tiden. Mycket svåra beslut jag ännu inte fattat. Mycket gällande mitt fortsatta liv. 
Får ständigt censurera mig. Det är svårt och gör att jag faller ibland. Jag vet ju att mina strategier från förr inte fungerat, då när jag höll allting inombords, när ingen visste om mitt mående. Trots detta är det precis det jag gör igen. Trots vetskapen. Jag måste helt enkelt klara av att bära mig själv denna gång. Bära mig som jag gjorde när jag var yngre. Det finns egentligen inget annat alternativ denna gång. 

Det blir dock fysiska konsekvenser när jag håller allt inombords. Den tärande stressen. Igår hade jag migrän. 
Jag har fortfarande inte varit utan sömntabletter sen nyårsafton. Humöret åker upp och ner, som när jag hade de största problemen med mitt mående. Jag hittar inte nuet, och lyckas aldrig öva på att vara medvetet närvarande i min tillvaro. Jag blir förvirrad och därtill inkapabel att fatta förnuftiga beslut. Så därför skjuter jag alla beslut på framtiden.

Cipralexen har hjälpt mitt mående uppåt så att jag är relativt ångestfri och fri från självmordstankar. Jag vill verkligen inte avsluta mitt liv, den slutsatsen når mig alltid när jag mår bättre. Jag vill kämpa. Jag vill bli fri, vill må åtminstone hyfsat bra. Vill inte begränsa mig av mina hämningar. Vill inte ta allt så seriöst och allvarligt. Men så har det oundvikligen blivit, och jag kämpar för att hitta tillbaka till mitt oseriösa, löjliga jag. Freedom comes when you learn to let go... jag måste hitta en väg att släppa alla krav på mig själv. Jag behöver inte alltid rannsaka mig eller vara rädd för att vara ful, verka ointelligent, vara rädd för att göra bort mig eller göra misstag. Som jag tjatat om tidigare här, hade min fd terapeut en teori om att jag snickrat ihop dessa krav för att inte bli övergiven. För är jag perfekt, kan ingen börja tycka illa om mig och lämna mig. Jag har blivit övergiven många gånger i mitt liv, om inte fysiskt så åtminstone psykiskt. Har delvis haft otur, delvis kanske sökt mig till dåligt umgänge. Hur mycket jag än vill gå vidare med mitt liv, finns ändå vetskapen om vad jag genomgick för så nära som tre år sedan. Det är inte lång tid som passerat sedan dess, och jag försöker fortfarande orientera mig i detta nya liv. Försöker hitta nya vägar, skapa nya erfarenheter och tänka nya tankar. 

När jag gick i åttan, fick jag Madonnas skiva "Ray of light" i födelsedagspresent. En period satte jag igång den skivan varje kväll, lyssnade speciellt på "The power of goodbye", satte mig på golvet och grät. Grät över att jag ville ha kraft att avsluta mitt liv, men inte vågade. Grät för att jag var fast i en hopplös tillvaro, och tvungen att gå till skolan varje dag med en knut av rädsla i mellangärdet. Jag kan fortfarande inte lyssna på den låten utan att återuppleva den hopplöshet och ensamhet jag kände. Ingen som inte upplevt den tillvaron kan förstå hur det kan söndra en människa. Det finns ett ordspråk som lyder "Det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna". Och det finns så mycket sanning i det. Har ett barn vuxit upp i en trygg tillvaro, fått redskap att hantera livet och omgärdats av en bra omgivning, tycks det ofta vara så att h*n växer upp och blir en trygg och stabil individ. Är skadan redan skedd, tycks det krävas mycket för att motverka de negativa krafter som invaderat och söndrat en persons redan sargade självkänsla. Och det blir egentligen en dubbel utsatthet. Det kan ju tyckas orättvist att en person som redan upplevt mycket skit ska tvingas gå igenom en process med sig själv i vuxen ålder också (nu menar jag inte mig själv specifikt).  

Om en person dock kommit ur detta, genomgått processen och förvandlingen, är h*n utrustad med en tusenfaldigat försvar och skydd och styrka, för återstoden av sitt liv. Det är min övertygelse. Jag vill ta mig igenom detta, stå och blicka tillbaka om tio år och känna... "fan, jag tog mig igenom det". Jag trodde nog bara att kampen var slut efter dbt:n, men jag har en bit kvar. Har jag klarat det, klarar jag allt. Det vet jag ändå. Men jag behöver någon fast punkt i mitt liv, någon sorts trygghet, för att reda ut det. Just nu känner jag inte att jag har det. Jag måste försöka skapa trygghet. Hur vet jag dock inte. 

 

Postat i kategorin Okategoriserat

Dimman lättar.

Publicerat klockan 19:07, den 16 februari 2014

Måendet har vänt ganska drastiskt sen jag började med medicinering igen, även fast det bara gått sex dagar. Slipper så otroligt mycket ångest med den här medicinen, så nu har jag kraft att ta itu med mitt liv. Så jag repar mig, sakta men säkert.

Har såklart mycket fysiska biverkningar, men det är ju övergående. Annars är det psykiska måendet markant bättre för varje dag. Tack och lov!

Postat i kategorin Okategoriserat

Jag är sisyfos...

Publicerat klockan 10:10, den 13 februari 2014

Nu har det alltså blivit dags att kasta in handduken igen. Har börjat med Cipralex... 
Just nu känns livet outhärdligt, men jag försöker ta en dag i taget. Jag vet att det är övergående, men jag avskyr mig själv för att jag lät mig krascha totalt innan jag tog tag i mitt mående. Jag vet dock att det snart blir bättre. Snart...

Jag har dolt det för de flesta. Inte sagt något denna gång. Vissa dagar, när jag inte orkat mer, har jag vänt mig till vissa personer. Jag ville helt enkelt inte misslyckas, ville inte se, inte inse...

Kanske är det så att jag kommer behöva äta antidepressiva läkemedel hela mitt liv. Jag har dock så otroligt svårt att acceptera detta. Vill vara som andra. Förvisso har jag kunskap om att det finns en hel del människor som har liknande svårigheter. Jag vill bara inte vara en av dem. Jag vill inte må dåligt. Vill vara stark, positiv, glad, framåt. Den som jag vet att jag egentligen är, allt som just nu ligger latent och som är förtryckt av mörkret inom mig. 

Jag har skyllt det på stress. Kanske stressen också var katalysatorn till nedstämdheten. Men jag borde ha uppmärksammat alla negativa tankar, ångesten, sömnproblemen, den bristfälliga aptiten och födointaget...  förändringen har skett så successivt att jag blivit indoktrinerad. Min verklighetsuppfattning har förändrats så till den grad att jag knappt ser något ljus, något hopp, ingenting som kan få mig ur mitt lidande. Det har kommit att bli min sanning, och jag har inte haft kraft att ifrågasätta mina negativa tankar. Har bara försökt sköta mitt jobb, sköta livet, försöka sova, äta ibland... och nu har det alltså gått för långt. 

Jag får dra lärdom av detta. Nu får det dröja länge innan jag slutar med ssri. Jag behöver åtminstone några års lugn och harmoni i livet innan jag vågar ge mig på något sådant igen. Jag får jobba med min acceptans kring, och skammen över, att äta medicin för att jag inte kan hantera mitt psyke. 

Detta är straffet för min hybris. 

 

Postat i kategorin Okategoriserat

Hudlös.

Publicerat klockan 09:28, den 30 januari 2014

Igår var en dag jag kände mig hudlös. Sårbar och överkänslig. Det kändes som att jag aldrig är bra nog, som att allt jag kan åstadkomma är besvikelser och misstag. Att jag inte har samma värderingar och tankegångar som andra. Varför jag är så, vet jag inte. Jag vet heller inte hur jag ska kunna anpassa mig mer än jag redan gjort. 

Jag har alltid uppskattat min förmåga att läsa av omgivningen. Ibland, som igår, tar den förmågan helt över hand och jag övertolkar allt och blir hyperkänslig. Alla känselspröt är ute. Det blir en överhettning i hjärnan. Kan verkligen inte förklara det bättre än så. 

Jag är inte på topp just nu. Har varit oerhört stressad, är i princip aldrig hemma. Hinner inte åka och hälsa på någon, orkar inte bibehålla kontakt med vänner, äter inte ordentligt, tar sömntabletter varje natt, huvudvärk nästintill varje dag, och jag har nog gråtit varje dag sedan i lördags. Sorgen över farmor glöder stilla inombords. Är mest tacksam över att hon fick ett lugnt avslut och en fin avskedsceremoni. Men självklart saknar jag henne. 

Livet har ställts på sin spets, återigen. Nu har jag varit utan antidepressiva tre månader, om jag minns rätt, och förfallet är totalt. Jag vägrar börja igen. Jag måste klara av att leva utan kemisk, yttre påverkan i hjärnan. Vad är det annars för vits? Jag känner mig lobotomerad när jag proppar i mig läkemedel. Förvisso slipper jag ångest, negativa tankar, paranoida tankegångar (det kan slå över till det emellanåt) och överkänsligheten. Men vem är jag, egentligen? Är jag en ängslig, överkänslig person i grunden, som inte kan leva ett normalt liv utan medicinering? Känsligheten vet jag ju om, har alltid varit känslosam och känslostyrd. Men jag har samtidigt varit väldigt viljestark, envis och uthållig. Jag vet bara att jag är min värsta fiende och har så varit i åtminstone ett och ett halvt decennie. Men när jag tänker på det jag uthärdat dessförinnan... varför kan jag inte få livet att fungera nu? Var är styrkan?

Är ledig i fyra dagar nu, och idag ska bara ta det lugnt. Imorgon åker jag iväg för att repa och spela in. Är så välkommet, och ett underbart avbrott i vardagen. I mitten av april går jag ner i tjänst till 80%. Dessförinnan blir det nog tufft, och jag får använda alla mina färdigheter och strategier för att reda ut mitt liv. Börja med antidepressiva är inte ett alternativ. 

Postat i kategorin Okategoriserat

Transformation.

Publicerat klockan 09:38, den 23 januari 2014

Vissa perioder i mitt liv ägnar jag åt självrannsakan, mer än andra. Dessa dagar är sådana tider. 
Faktum är att jag kommit långt, men jag är fortfarande inte tillfreds. Jag skulle dra det så långt som att säga att jag är olycklig. Olycklig för att jag känner mig fängslad av mitt eget psyke. Olycklig för att jag har nästintill fullständig kännedom om mina tillkortakommanden, men fortfarande är lika hjälplöst fast i mina egna föreställningar. 

Det spelar ingen roll vilken miljö jag befinner mig i, vilka personer jag omger mig av, vilken arbetsplats jag har... jag är fortfarande fast i min egen hjärna, i min egen kropp, med mina egna erfarenheter oåterkallerligt inetsade i mitt minne. 

Men hur jag än vrider och vänder på mitt liv, finns minnena kvar. Hur jag än försöker glömma, drömmer jag om händelserna. Känslan av att inte ha något värde för någon... att vara utstött, förnedrad, hatad... de känslorna är förödande. Gör mig rädd, gör mig ängslig, gör mig misstänksam... och gör mig ensam. Alltid ensam.

Länge har jag undanhållit mig själv från omvärlden. Allt jag är;  min sanna natur. Den som jag en gång var.
Den som jag kunde blivit. Jag försöker bryta mig loss, återigen, och det leder till en transformativ tid i mitt liv. Under dessa perioder mår jag så fruktansvärt dåligt. Jag försöker bryta mig loss från mina inpräntade värderingar och föreställningar och finna någonting annat. Det kräver energi. Tankar om att ge upp pockar ständigt på min uppmärksamhet. Vad har jag för val? Ge efter och fortsätta i samma hjulspår, som visserligen är bekanta och trygga, eller hitta min innersta essens och växa som människa och kanske finna lyckan, slutligen? För mig finns det tre alternativ:

1. Fortsätta som vanligt
2. Transformera hela mitt liv
3. Ge upp 

Hur vet jag vad som är rätt? Tänk om jag bara inbillar mig att det finns någonting annat, att JAG är någonting annat, att jag har andra kvaliteter som de flesta andra inte ser..? Tänk om jag ger upp tryggheten för att bli ännu olyckligare?  

Om jag bara hade svaret... 

 

Postat i kategorin Okategoriserat

5 januari 1997, söndag.

Publicerat klockan 21:43, den 22 januari 2014

"Jag saknar verkligen någon att prata med. En vän. Men det blir alltid så att jag nästlar in mig i problem som jag får försöka lösa själv. 

Jag trodde verkligen att N**** var speciell. Att hon inte skulle överge mig. Men det visade sig att hon var lika rutten som M******. Visserligen var det jag som övergav M******, men N**** betedde sig likadant som henne. Och jag var för blind för att fatta det. Alla är likadana. Jag trodde att man kunde prata med N**** om allt. Jag avslöjade till och med några hemligheter om M******. Men allt är förändrat nu. 

Jag har nästan allt jag behöver: ett hem, snälla föräldrar och syskon (även om vi bråkar ibland), min släkt, mina råttor, utom EN VÄN. En vän som är ärlig och öppen och alltid ställer upp och förstår ens känslor. Någon som man kan gråta ut hos. Men de vännerna finns väl bara i mina drömmar. Jag försöker att vara glad och snäll, men ibland har jag mina dåliga dagar. Det är ett under att min familj överhuvudtaget står ut med mig. Jag vet att jag varit dum och pratat först och tänkt efter sen. Men det ska bli ändring./...

.../Jag önskar att det aldrig blivit såhär. Jag vill att mina kompisar ska kunna lita på mig, och vara säkra på att jag inte sprider saker vidare. 

Ärligt talat så hatar jag mig själv."

Jag sitter här i min ensamhet
hoppas att någon förstår
men jag strör bara i evighet, 
salt i mina sår
ingenstans har jag att gå, för en vän,
är det svåraste jag kan få.
Jag hoppas att jag så småningom hittar en
jag skulle vara så lycklig, 
om jag fick en vän. 

6 januari 1997, måndag.

"Jag har kommit på några nyårslöften till som jag tänker hålla. 

* tänka först, prata sen
* inte snacka skit
* inte berätta andras hemligheter för någon.

Det här lovar jag att hålla.

Det känns så svårt ibland,
det känns som att jag står på avgrundens rand.
Vad ska jag göra, 
ingen vill ju höra.
Jag önskar det kunde bli som förr, 
när du öppnade upp din dörr.
Men det blir det aldrig, 
aldrig. 

Dålig va?

Jag är så ledsen varje dag. Om det inte behövde bli så här. Men en sak är säker. Jag ska bli en ny människa.

Jag ska göra såhär imorgon:
* ifall någon frågar om jag har pengar, så svarar jag nej (om jag har pengar alltså)
* inte snacka skit om någon
* tänka först, prata sen
* inte berätta saker för någon annan som jag lovat att hålla."

7 januari 1997, tisdag
"Jag tänkte på att ta självmord när jag var på McDonalds, men inte nu längre. Jag kan vara väldigt deprimerad ibland, så det blir bara så."

9 januari 1997, torsdag
"Idag åkte jag till vårdcentralen för att kolla mina bihålor, eftersom jag jämt har ont där. Och jag har jämt ont i magen också. I alla fall, vi åkte till vårdcentralen i *********. Vi fick vänta i väntrummet till halv tio (ungefär), sen blev vi insläppta. Han (läkaren) tog halsprov och blodprov på mig. Det var negativt. Sen åkte vi till röntgenavdelningen i stan. Vi var klara där vid 11:00. Sen åkte vi tillbaka till vårdcentralen. Det visade sig att jag hade spänningshuvudvärk. Magvärken berodde antagligen också på någon stress. Han tyckte jag skulle ta med mig mellanmål till skolan så att jag inte blir hungrig. Han undrade om någon i skolan var dum mot mig eftersom jag var så stressad. Då sa mamma att det var så. Då tyckte läkaren att jag skulle ta kontakt med våra klassföreståndare och prata om det här. "

10 januari 1997, fredag
På franskan fick jag sitta ensam. N**** sa såhär '****, du ska få tillbaka ditt band'. Hon hade ett kassettband som hon hade lånat av mig. Sedan, innan lunchen, gav hon mig det tillsammans med ett brev jag hade skickat till henne (när vi var kompisar) och tre kort på mig från när jag var liten. Fattar du att jag blev ledsen?

Jag slängde brevet men sparade korten och kassettbandet. Sedan vid klockan 13:30, när N**** slutade och jag hade håltimma till 14:30, sa hon: ' Vad schysst du är mot O***!' Jag hann bara kläcka ur mig ett 'va?' innan hon hade gått. Jag fattar ingenting. Varför gör hon såhär?

13 januari 1997, måndag
Jag och N**** pratar fortfarande inte med varandra. Nu har min ledsamhet förvandlats till VREDE! Jag hatar henne! A*** hade pratat med O*** som sa att N**** inte vill vara med mig för att jag var en jävla tönt! Han sa också att jag så och så och så... Nej, nu får jag skärpa mig! Han sa också att alla tyckte att jag var en tönt! Nej, jag är så jävla förbannad!

14 januari 1997, tisdag
"Och S*****, min gamla klasskompis, hade hört N**** prata skit om mig på elevens val (hon har bild). Hon sa: 'Jag kommer aldrig bli kompis med den jävla horan!'"

Postat i kategorin Okategoriserat

Lilla fågel.

Publicerat klockan 10:44, den 23 oktober 2013

Ni som länge följt min resa, vet vad som skett med mig. Vet hur långt nere i skiten jag befann mig för bara tre år sedan.

Även om jag inte vill erkänna det, är det till stor del behandlingen som fått mitt liv att vända till det bättre, på många sätt. Samtidigt har det demolerat mycket i min självtillit. Jag vågar inte längre lita på mig själv och mina upplevelser. Har levt så länge med tanken är något är fel med mig, inombords, i min personlighet. Personlighetsstörning säger väl allt. Eller?

Mycket cynism och bitterhet ryms inom mig. Sådana dagar som denna träder de fram i ljuset. En saknad av den jag varit pockar ständigt på min uppmärksamhet. Och sorg. Sorg över att inte duga som den jag är.

Det har kanske varit temat i mitt liv. Att ständigt behöva modifiera, anpassa och förändra mig. Allt för att finna mig ännu mer bruten och vilsen. När ska jag hitta min väg? Jag har kommit långt, men en lång distans återstår. 

Jag har alltid varit fel. Inombords har jag kämpat för att få vara den jag är. Men andra har tryckt ner mig, manipulerat mig, söndrat mig. Ilskan brinner med en intensiv glöd. Fortfarande. Jag har kanske aldrig fått den upprättelse jag så länge behövt. Istället har jag arbetat med mig själv. Analyserat, reflekterat och ägnat mig åt intensiv självrannsakan. Allt för att åtgärda ett problem; jag själv. Och det är orättvist, att jag återigen tvingats förändra mig själv. För vad? För att anpassa mig till andra? När får jag vara fri? 

Jag vill flyga fritt... 

Postat i kategorin Okategoriserat

And I'm caught in the crossfire of my own thoughts.

Publicerat klockan 08:14, den 3 oktober 2013

Livet snurrar alldeles för fort just nu. Egentligen är det jobbet som är alltför påfrestande. En kombination av olika saker, främst är det nog för att jag är kontakt till flera svåra personer som börjat må dåligt samtidigt, samt att jag står ensam i det, mer eller mindre. Får viss hjälp från några andra på jobbet, och det är jag tacksam över, men det känns samtidigt som att jag drar ett berg efter mig. Och det som är mest frustrerande är att jag kämpar men inte når det resultat jag vill. 

Det blir en rejäl pärs på fredag. Jag längtar inte. Ett möte som är nödvändigt men som kan ha så många olika utfall. Jag som precis slutat med antidepressiva är smått svajig i humöret och den psykiska hälsan är vissa dagar inte särskilt god. Men jag tror och hoppas att jag reder ut det. 

En intensiv längtan efter semester pockar på min uppmärksamhet. Jag hade bara en vecka i sommar, och var i princip den enda ordinarie som befann mig på jobbet hela sommaren. Dessutom studerade jag på 250% en stund parallellt med jobbet i våras. Det här året har gått så intensivt att jag knappt hunnit reflektera över det. Jag är glad och tacksam över att jag orkar och vill fortsätta prestera, samtidigt hopar sig kraven över mig just nu. Kanalen i det hela är musiken och sången. Det är det som ger mig kraft och energi att fortsätta. 

Postat i kategorin Okategoriserat

They will never understand, the kind of people you or I am...

Publicerat klockan 10:34, den 23 september 2013

Mycket har inträffat sedan jag senast skrev här. Livsomvälvande ting. Jag har vågat så mycket och utvecklats i en svindlande omfattning. Jag tror jag vågar ta de slutliga stegen till att bli den jag egentligen är ämnad att vara. Inte längre någon rädd, skör, bräcklig och svag flicka. Jag lämnar det åt mitt förflutna. 

Jag har slutat helt med alla mediciner. Det känns underbart. Samtidigt mår jag fruktansvärt just nu av alla biverkningar, men trots det är det ett för mig alldeles välkänt tillstånd och gör det därmed enklare att uthärda. 

Idag har en ny värld öppnat sig framför mig. Känslorna löper amok inombords. Solstrålarna skiner så klart in genom mina fönster. Känslor som länge slumrat och varit inlåsta, träder nu fram, en efter en. Tyvärr också de negativa. Men de positiva överväger helt klart. De sprintar som vilda hästar inuti. 

Om jag hade vetat det jag vet nu för fyra år sedan, hade jag längtat och haft full tilltro till min styrka. Allt leder fram till detta. Alla vägar jag tagit, alla omvägar, har lett fram till fullständigheten.

Lycka...

äntligen har jag funnit den.

Postat i kategorin Okategoriserat