From dark to light

Ända sedan i lördags har jag tampats med överhängande stress. Jag vet inte riktigt varför... men när jag försöker reflektera över det, inser jag ändå att jag har flera anledningar. Det är några kärnområden som gör mig stressad.

1. Vi ska flytta på lördag, och har en hel del kvar att packa. Imorgon ska vi åka runt och kolla tapeter eftersom en gipsvägg var trasig i nya lägenheten. Väggen ska spacklas och omtapetsering av rummet ska ske på söndag, så måste hitta tapeter imorgon.

2. Jag ska läsa en c-uppsats på femtio sidor, skriva en inlämningsuppgift uifrån den och redovisa på seminarie; allt ska vara färdigt imorgon, och jag har inte börjat.

3. Nervositet för denna nya metodkurs som verkar väldigt svår, dessutom måste jag försöka bestämma mig om jag ska skriva c-uppsatsen ensam eller med någon annan, och då måste jag i så fall hitta den personen väldigt snart. Måste även rätt snart försöka komma på exakt vad jag ska skriva om.

4. Stress över ekonomin. Återbetalning för bostadsbidrag på 6600 kr i april, pengar till körkort måste även avvaras. Vet att J kan lägga ut pengar så länge, men känns inte jättekul att ha en stor skuldlista när jag tar min examen. Tänk om jag inte får jobb heller?

5. Stress över sommarjobb. Alla tjänster jag hittat kräver b-körkort, vilket jag ju inte har. Och vet inte om jag orkar fokusera på att ta körkort när jag är mitt uppe i c-uppsatsen. Tänk om jag inte får sommarjobb? Vad gör jag då? Studera: mer studielån. Inte önskvärt, men nödvändigt om jag inte får nåt jobb.

6. Stress över extrajobb. Jag får ekonomin att gå ihop, men har inga direkta marginaler. Kan som mest spara 500 kr i månaden, men räcker inte särskilt länge med tanke på framtida utgifter. Jag behöver en buffert, men vet inte om jag orkar jobba extra under mitt sista år. Vill inte riskera en krasch. 

7. Stress över min individuella studiegång, som har legat obeslutad sedan i april förra året. Kan de inte bara fatta ett jäkla beslut? Har legat på de jättemycket om detta, och de ändrar sig hela jävla tiden.

Allt blir nog bra till slut. Just nu måste jag bara försöka finna lugnet mitt i allt. Allt ordnar sig, det gör det ju alltid.

Fick en ordentlig natts sömn inatt. Är ordentlig skillnad på mitt mående som en följd av detta. Gårdagen var inget vidare, men åtminstone inte lika dålig som natten. Idag håller jag på och pluggar litegrann, packar lite och letar kurslitteratur. Vill inte lägga ut mer pengar nu på böcker. Hoppas jag lyckas slippa inköp denna månad.

Har kanske lagt ut 20 000 kr sedan jag började studera på kurslitteratur. Dessvärre verkar böckerna vara svåra att sälja, på grund av inaktuella böcker (nyare upplagor) samt omgjort program och omgjorda kurser. Min förhoppning är att jag kan få igen några tusenlappar på att sälja böckerna, som är i nyskick, men vi får se. 

Idag fick jag mitt studielån. En stor lättnad, med tanke på att jag bara fick 6000 kr i december. Jag tänkte lägga några hundralappar på att klippa mig, och denna gång hos en ordinarie frisör, istället för en student. Det uppklippta i mitt hår upplever jag är för långt i förhållande till övriga håret, och detta gör att det inte blir vare sig snyggt fall eller att det ser tjockt ut. Nu ser håret tunt och stripigt ut. Kanske får bli en del avkapat också, tyvärr. Håret har fortfarande inte återhämtat sig från alla färgningar och blekningar. Hårförlängning lockar alltmer, måste jag erkänna. Tyvärr har jag inte råd. Kanske när jag studerat färdigt. Lugg ska klippas igen tror jag. Trivdes i det. Jag har en tanke att klippa likadan frisyr som Katie Holmes har ovan. Vad tror ni läsare om det, skulle jag passa i det? Riktar mig till den skaran av läsare som känner mig och vet hur jag ser ut :D  Tänkte att det kunde rama in mitt ansikte fint, men samtidigt har jag ganska runt ansikte... vad tycker ni? Samtidigt vill jag ju ha långt hår, men mitt hår ser inget vidare ut just nu.

Ska även skaffa träningskort, om jag trivs med att gå till simhallen. Ska gå dit nästa vecka och prova på. Dags att börja röra på fläsket!

Stort grattis världens bästa mamma på födelsedagen. Du är bäst! 

Sov fruktansvärt dåligt inatt. Gastkramande ångest, grät nästan hela natten. Fick till slut tre timmars sömn. Magen pajade i tillägg till detta idag, så med dessa sårbarheter i bagaget gick jag på en av två föreläsningar idag. Kvällen måste ägnas till flyttpackning, men det lockar inte med de jobbiga magsmärtorna och massiva tröttheten samt eftersläpande ledsenhet. 

Bara en liten uppdatering. 

Som rubriken lyder är detta på dagens agenda. Ska åka och hälsa på några fina vänner idag. Dessförinnan ska vi gå till vår nya lägenhet och kolla läget litegrann. Packning har påbörjats. 

Veckan har varit halvdeppig, men trots detta bra. Deppigheten kommer nog alltid finnas där den tiden i månaden. Jag verkar vara väldigt känslig för det, och värre har det blivit sedan jag börjat med p-piller. Jag måste dock äta det så får stå ut. Jag har trots mitt stundtals dåliga mående skrivit hemtentamen och varit på två uppsamlingsseminarier. Jag har tjafsat om min individuella studiegång som aldrig tycks bli klar, och jag har hämtat min nya telefon. Smartphone för första gången. Nu är även jag fast i träsket.

Jag har funderat mycket på att byta bloggadress, IGEN. Ber om ursäkt kära läsare. Det är bara det att jag, faktiskt, börjar må så pass bra att jag inte längre känner sånt behov av att skriva om min psykiska status. Det kommer säkerligen dyka upp passager kring detta i min nya blogg, det är oundvikligt. En tanke är även att jag kanske inte ska ha en blogg överhuvudtaget. Kanske har jag uttömt bloggandet för min del? Vad ska jag skriva om annars? Jag funderar på att starta en blogg relaterat till min sång, och framsteg på det området, men vet inte riktigt. Kanske ska jag skriva om mina studier och framtida yrkesutövning, men jag vet inte där heller. Jag vet att jag har ett stort behov att fylla gällande skrivandet, men kanske jag ska påbörja andra projekt jag tänkt starta för länge sedan, som att skriva en bok. Nej, ingen självbiografi. Vill varken hänga ut mig själv eller andra så tänker inte skriva om mina upplevelser. Har vissa andra bokidéer. Vi får se hur det blir med allting. Just nu känner jag att jag inte riktigt har tid; ska snart påbörja volontärarbetet, träna, försöka ta körkort, söka jobb, boka in sånglektioner och börja förbereda inför c-uppsatsen som ska påbörjas i april. Dessförinnan har vi en metodkurs som verkar riktigt svår. Men; ÄNTLIGEN salstenta! Är så lycklig. Mer salstentor ftw! 

Längtar till ikväll, ska bli så himla roligt. Blir inte så långvarig vistelse i Uppsala denna gång; anländer kl 18 ikväll och åker kl 16 imorgon. Det var tyvärr de enda tågbiljetterna jag hade råd med. Men det är definitivt bättre än inget alls!

Sitter här och är väldigt nervös över tentan som strax läggs ut på våra studentsidor. Anledningen till nervositeten är för att jag denna gång inte pluggat ett dugg. Har fem obligatoriska böcker, och har kanske läst en tredjedel av en bok. Har jag sagt att jag har dålig studiemotivation?

Vi får väl se om det går vägen helt enkelt. Nåt som gick vägen igår var intervjun. Tyvärr är det krav på körkort, vilket jag inte har. Antingen får jag lägga på ett kål och försöka ta körkort inom de närmsta månaderna, eller försöka hitta semestervikariat där körkort inte krävs. 

Jaha nu är tentan upplagd, dags att sätta igång. 

Uppdatering: fick mail från jobbet. Jag gick inte vidare. Skickade mail tillbaka och frågade vad det berodde på så jag vet inför framtiden. Det berodde endast på avsaknad av körkort. Helvete att jag skulle falla på det... får verkligen ta tag i körkortet. 

Imorse skrev vi på de sista pappren för lägenheten och betalade den sista handpenningen. Känns surrealistiskt, på ett bra sätt. Nästa helg går flyttlasset!

Det är så mycket som är på gång att hända i mitt liv, och jag har svårt att finna fokus. Det är otroligt mycket positiva saker som sker, denna gång är det inte ångestfyllda saker, samtidigt får jag svår prestationsångest. Det är nu det kan ske, eller aldrig. Jag måste börja satsa ordentligt. Skolan är inte särskilt lockande överhuvudtaget, min studiemotivation har inte återvänt. Det finns andra mål och drömmar jag hoppas på. Jag får göra det bästa av att jag knappt pluggar och bara lägga ner kraven på VG. Det är bara ett år kvar av min studietid, men det känns som att hundra återstår. Om jag bara kunde sluta tänka på betygen... jag definieras inte utifrån mina prestationer. Eller? Jag är ambivalent.

Imorgon ska jag på intervju, och jag hoppas verkligen den går vägen. Jag är i desperat behov av ett jobb. Har hittat jobb till sommaren jag tänkt söka också. Jag hoppas även på att jag kan komma iväg utomlands min sista praktikperiod. Kontakt har initieras och jag hoppas på det bästa utfallet. 

Ska börja träna så snart mitt csn kommer in på kontot, vilket borde bli nån gång nästa vecka. Har massiv kroppsångest och hatar mig själv för att jag låtit mig förfalla på det här viset. Lchf har åtminstone påbörjats idag. 

Med tanke på min mentala totalkrasch är jag rädd för att misslyckas. Jag får ångest så fort jag behöver prestera på något vis. Jag minns mina motgångar och hjärnan och kroppen börjar motarbeta mig. Ett skydd för att inte falla igen. Men jag måste pressa mig ibland, kan inte bara mitt psyke förstå det? 

Jag ser en väldigt ljus framtid framför mig om jag bara spelar korten rätt. Äntligen är det dags för mig! Min revansch i livet, på nåt vis. Min revansch mot min bakgrund. Men är jag för gammal? Är det för sent? Jag hoppas alla bitar äntligen fallit på plats och att det är min tur nu, på riktigt denna gång. 

Mina mardrömmar har förstärks rätt rejält. På semestern drömde jag om mobbningen, igår om att jag blev våldtagen. Det är enormt utmattande. Imorgon ska jag på terapi och fortsätta det arbete vi påbörjat. Jag hoppas jag blir fri snart.

På grund av massiv utseendeångest idag har jag lyckats plocka bort merparten av mina ögonbryn. Saker som utlöst det hela är foton på mig från resan, tyckte jag såg så vidrig ut på bilderna. Har tjutit en del över hur avskyvärt vidrig jag är, och får rädda det hela med att försöka måla nya ögonbryn imorgon som inte ser helfejk ut. Hur jag ska lyckas vet jag dock inte. Lost cause att försöka fixa till nåt som redan ser missbildat ut. 

Behöver kanske inte tillägga att detta är en dålig dag, på grund av kvinnliga hormoner. Tänk om jag kunde slippa det, blir helt personlighetsförändrad. Men så är det. Imorgon är en ny dag.

Nu är vi hemma igen. Gillar't inte alls, vill vara kvar. Var helt underbart med värme och sol, att inte bara mötas av grå himmel och slask. Helt fantastiska omgivningar bjöd Fuerteventura på. Vi var även över en sväng till Isla de Lobos, vargarnas ö. Den har fått sitt namn av att ursprungsinvånarna kallade sälar för sjövargar. Tyvärr finns det inte längre några sälar där. Isla de Lobos är en vulkanisk ö och är ungefär 4,5 kvadratkilometer stor. Vi gick vandringsleden och tog oss runt hela ön på detta vis. Naturen var varierande. Merparten var helt karg och bestod endast av stenar och sand, men på vissa ställen var det grönt av växtlighet och det fanns några små laguner utspridda på ön. Om vi hade haft mer tid och mer ork hade vi bestigit den inaktiva vulkanen, såg några på toppen av den när vi vandrade, men vi var endast på ön i tre och en halv timme och dessutom hade vi inte ätit lunch så orken tröt rätt rejält. Den bästa upplevelsen var att ta sig upp till fyrtornet och blicka ut över Lobos, Lanzarote, Fuerteventura och Atlanten. Finaste jag sett i hela mitt liv faktiskt.  

Tentan blev inte skriven. Har inte hunnit plugga nåt så det blev övermäktigt. Det var skönt att lägga den åt sidan och ta semester, på riktigt. Få vila ut mentalt. 

Veckan bjuder på tentaplugg, har tenta på torsdag. På fredag har jag två seminarier som jag missade förra veckan på grund av semestern. På tisdag skriver vi på överlåtelse för lägenheten, då är den officiellt vår, och på onsdag ska jag på arbetsintervju. På lördag åker jag till Uppsala för att hälsa på A & A och åker hem på söndag. Helgen efter det går flyttlasset till vår nya bostadsrätt. Livet är underbart just nu!

Lite mer än halva tiden har passerat. Har haft det helt underbart. Ätit massor gott, vandrat runt vid dynerna och stranden, gått omkring i "stan", hängt vid poolområdet, badat i den uppvärmda poolen. Det enda smolket i bägaren är tentan det är meningen att jag ska skriva. Den delades ut igår men jag har i vanlig ordning inte påbörjat den. Jag vill inte förstöra hela semestern med att sitta och angsta över den. Jag kanske sitter inatt och skriver tentan, det är väl det mest troliga, även om varje fiber i min kropp gör motstånd mot att skriva på vår semester. 

Jag älskar den här resan och jag älskar dig J för att du är du. Tack för att du är så underbar. 
Du är helt enkelt världens bästa.

Lycka. Den stillsamma känslan i bröstet. Känslan av att vara i harmoni, i synk, med sig själv. Frihet från obehag, frånvaro av ångest. Att vara ett med stunden, i nuet. 

Jag får alltfler sådana tillfällen. Från att ha levt i kaos och mörker, utan att överdriva det minsta, börjar jag stanna upp och blicka utåt istället för inåt. Har sträckt ut min hand till många och vågat börja känna tillit igen. 

Allt som hänt i mitt förflutna är spöken. Spöken som hindrar mig från att leva det liv jag vill. Spöken som ruckat min självkänsla och fått mig att känna otrygghet i tillvaron. Även fastän jag gjort en milslång inre resa, känner jag mig fortfarande vilsen. Vilsen och ensam. Ledorden i temat om mitt liv. A little bit lost and a little bit lonely.

Allt som hänt känns overkligt. Fastän halva mitt liv passerat, kan jag inte släppa taget. Jag lever mitt liv utifrån min barndom, utifrån händelser jag inte vill minnas. 

Skugga
Faller mellan maskorna
genom trådarna jag vävt
illusionerna jag omsorgsfyllt byggt
och drömmarna jag kvävt

Mer vilse än nånsin
har jag ändå hittat hem
mitt hjärta bor i mörkret
- min allra största vän

Bland skuggorna lever jag
om natten hörs mina andetag
men jag är en av de som inte finns
ångesten är min lag

Kan du se mig?
den brutna människan som står framför dig
ser du mig?

Jag har inget kvar att förlora
inget mer att ge
förutom av mig själv...

...men är det nog?

Skriven av Angeliin 2011-02-06

Det mesta pekar på att jag har det, gällande två områden - mobbningen och övergreppet. Bröt ihop helt hos min terapeut, har aldrig gjort det förut. Har alltid kunnat distansera mig från upplevelserna och berätta om det som om det gällde någon annan, men idag gick det inte. Hon sa att jag gör framsteg. Men jag är helt i spillror just nu och jag får inte ihop någonting. Får lite minnesbilder av människor som hotade mig i skolan, återupplever allt som hände kring övergreppet... det känns overkligt. Jag kommer antagligen få ihop mina minnen så småningom, ett steg i taget. Idag känns det dock fruktansvärt. Men jag överlever. Jag har tack och lov ett tryggt liv nu. Och underbara föräldrar, som precis varit här och tröstat mig. Tack för att ni är så fina. 

Jag vet att jag många gånger tryckt ner mig själv för att jag inte haft så många kurser med högsta betyg under min utbildning. Istället för att fortsätta göra detta ska jag nu skriva om hur jag trots alla motgångar klarat av att studera. So here it goes (de som tycker jag skryter eller framhäver mig själv för mycket behöver ej bemöda sig med att läsa)

Mitt första läsår påbörjades efter ett och ett halvt års sjukskrivning. Hade precis kommit igång och jobba litegrann och gått i kbt för min sociala fobi och mina psykiska problem. Min ätstörningsproblematik hade börjat i Oslo ett år tidigare och började återigen ta fart. Var helt lyrisk över att jag lyckades få bra på högskoleprovet på våren -07 och att jag sedermera kom in på socionomprogrammet. Dock var jag ju inte frisk. Detta visste jag inte utan trodde jag bara skulle behöva skärpa mig så skulle jag palla. Kämpade på med både skola och jobb. Tog efter några turbulenta månader där på höstkanten -07 beslutet att separera från min pojkvän sedan sju år tillbaka. Föll in i en djup depression, slutade äta helt. Orkade inte vara i skolan utan tog kompletteringar på alla seminarier i princip samt skrev tentorna.Måste tillägga att kompletteringsuppgifter är mer än dubbelt så ansträngande som seminarier, där man i det sistnämnda i princip bara sitter av tiden. Minns en komplettering jag fick göra som bestod i att intervjua fyra professionella, sammanställa intervjuerna och skriva en rapport. Intervjuerna tog en timme eller längre styck. Det ursprungliga seminariet hade bestått i att lyssna på professionella som kom och besökte i några timmar, så kompletteringarna är inte rimliga och innebär verkligen merjobb. Detta system med kompletteringar och frånvaro orkade jag tills jag kraschade totalt i maj - 08. Då tog det helt stopp. Orkade inte jobba, inte plugga, ingenting. Fick här mitt enda underkända betyg under utbildningen. Besökte psykakuten någon gång därikring, och var aktuell för ätstörningsenheten. Sömnen var katastrofal. Fick kanske en, två timmars sömn varje natt och hade massiva panikattacker flera gånger per dag. Fick igång ätandet under sommaren och det gick åt totalt motsatta hållet. Började sova merparten av dagarna och var endast vaken för att äta. Ni som följt min blogg känner till historian, har dragit den ganska många gånger nu. Hade stressrelaterade symtom, klarade inte av höga ljud och inte heller mycket folk, tappade massor hår, fick ibs. Det var ett helvete rent ut sagt. Sedan fick jag ju min utredning samt konstaterandet av borderline försommaren 2009. Beslutade att börja om genom flytt till grannstaden och väntan på dbt. Påbörjade denna hösten 2009. 2009 och 2010 var tunga år. Tvingades rannsaka mig själv och jobbade otroligt intensivt med min problematik. Gjorde ett tappert försök att sommarjobba men föll ner i depression igen. Jag inser nu i efterhand att det var alldeles för tidigt. Blev slutligen tillräckligt stark för att orka återuppta studierna hösten 2010, vilket gick bra ända fram till november, då jag återigen kraschade i depression som höll i sig till i mars 2011 någon gång. Missade en och en halv kurs genom detta, men hoppade upp i sadeln igen och återhämtade mig. Dock fattade jag beslutet att inte sommarjobba sommaren 2011, då jag inte ville äventyra studierna. Jag tror det var ett bra beslut. Jag fick i och med detta reflektera över min dbt och de intensiva år som denna behandling fört med sig. Behandlingen avslutades i juni. Jag fick tid till eftertanke och tid till att ladda om. Tyvärr gjorde jag av med alla mina sparpengar men det kan jag leva med. 

Denna termin har gått över förväntan, och som jag tidigare skrev har jag i januari tagit dubbla poäng. Och fått godkänt på allt, till och med nära VG i många kurser (även tidigare år). Så med allt detta vill jag ge mig själv en fet jävla klapp på axeln och faktiskt inse att det hade varit få människor som fått högsta betyg, eller ens fortsatt studera om de mått som jag gjort eller gått igenom det jag gjort. Med alla förbannade jävla motgångar jag haft i livet har jag fortsatt kämpa, och aldrig gett upp. Beviset på min styrka fanns redan i högstadiet, när jag bröt upp från min vän trots konsekvenserna och uthärdade mobbning och kunde stå där ENSAM utan att någon kunde bräcka mig. Så även om jag ofta ser mig själv som svag och bräcklig, har jag en inre styrka och framför allt en envishet. Jag må vara känslig och sårbar ibland, men jag kan ändå uppbåda styrkan att klara mig genom livet. Och genom min egen styrka har jag även styrkan att hjälpa andra. Nu kommer jag återigen tvingas möta mina sista fasor genom terapin, men jag ska fan i mig klara detta också. Jag är rädd men jag vet att jag klarar det. Livet finns ju där och väntar på mig att levas på andra sidan, och är äntligen inom räckhåll... 

Låt mig hoppas
lär mig drömma
låt mig förneka
lär mig glömma

Låt mig famla
lär mig vekna
låt mig falla
lär mig blekna

Låt mig sjunka
lär mig stiga
låt mig flyga
lär mig lida

Låt mig hata
lär mig vinna
låt mig slåss
lär mig brinna…

Skriven av Angeliin 2012-01-02

För min egen motivations skull lägger jag upp några målbilder på mig. Tyvärr berodde min smala uppenbarelse på ätstörning, men mitt mål är att kunna se ut såhär igen genom lchf samt träning och ett avspänt förhållande till mig själv och mat. Här vågade jag bära ärmlöst, något jag aldrig gör längre på grund av komplex för mina armar (det är rättfärdigat, ty på grund av viktuppgång har jag mer eller mindre gäddhäng nowadays). Har aldrig haft pinnsmala armar men här ser de normalsmala ut i förhållande till övriga kroppen. Jag vill tillbaka till mitt forna jag men denna gång på ett sunt vis. Och för första gången tror jag verkligen jag kan lyckas. Med allt annat jag klarat blir detta en barnlek ;) Pepp pepp!

I år är året då mycket kommer hända. Har mycket planer och mycket drömmar och framför allt tilltron till att mitt psyke är tillräckligt starkt för att klara av allting. Jag kommer inte avslöja alla mina planer här och nu eftersom de lika gärna kan falla platt till marken. Den som lever får se helt enkelt. Några saker vet ni ju redan om, såsom att vi flyttar i slutet av januari samt dessförinnan åker till Fuerteventura för efterlängtad semester. Dessutom har jag fortfarande en kurs kvar att ta igen innan januaris utgång. Kommer sitta och författa denna formidabla hemtentamen som tillhör kursen i Spanien. Känns rätt gött. I övrigt kommer jag försöka satsa ordentligt på min sång i år, genom sånglektioner (bland annat). Körkort är planen också, om ekonomin tillåter. Sommarjobb ingår även i planeringen. En månad efter årets slut tar jag min examen. Jag ska börja träna igen och återuppta lchf och gå ner en drös kilon i vikt. Ska snart också påbörja mitt volontärjobb. Annars tänker jag fortsätta umgås med mina fina, fina vänner som jag älskar över allt annat. Tack som fan att ni finns!

Är ganska så lycklig och tillfreds med livet just nu, och det bästa är att det bara kan bli bättre! 

Såg på Old Boy igår. En julklapp från min käre bror och hans tjej. Var fantastiskt bra. 
Idag vankas trettioårsfest. Denna dag är även årets sista dag. Nyårslöften? Nej. Förutom att leva mitt liv utan att ta hänsyn till människor som inte är viktiga för mig. Att uppfylla några drömmar. Att ta hand om mig själv, och att ta itu med mina sista demoner. Att försöka leva mitt liv som frisk för första gången på många, många år...

Önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År! En årskrönika kommer så småningom, när jag orkar.

Tack fina familj för underbart julfirande och tack mamma och pappa för att vi fick husera hos er under denna tid. Alltid lika mysigt! Tack för alla fina julklappar och sällskap. Saknar er redan.

Nu är alltså julfirandet över för denna gång. Blev ganska långvarigt detta år, det är jag glad för. Har laddat lite inför allt som komma skall. Blir lite prövning igen med allt i terapiväg samt poängigentagningen jag skrev om i förra inlägget. Men det ska nog gå bra. Har klarat mig länge utan depression nu, får bara vara vaksam på signalerna så jag inte hamnar där igen. Nästan exakt ett år sedan närmare bestämt. Vill aldrig tillbaka dit igen, helst. Var otroligt länge sedan jag varit depressionsfri så länge, så det är på väg åt rätt håll. Jag börjar äntligen få lite livskvalitet, men det har inte varit utan kamp.  

Såg precis på Melancholia med J. Riktigt dyster men också riktigt bra. Rekommenderas starkt!

Jag klarade senaste tentan :) I slutet av januari kommer jag ha tagit 60 hp sedan augusti - alltså dubbelt så mycket som en termins studier. Fy fasen vad skönt det känns att jag snart är ifatt med allting. Jag har verkligen kämpat sen i somras. Snart börjar mitt volontärarbete också, och så ska jag på arbetsintervju. Jag hade aldrig trott att detta skulle vara möjligt för två år sedan. Då hade jag inget hopp om framtiden och hade svårt att tro att jag ens skulle komma ur min sjukskrivning. Jag börjar äntligen få tilltro till mig själv och mina förmågor, även om självkänslan och självförtroendet ofta vacklar. Igår blev jag exempelvis helt förstörd över att jag inte fick VG på senaste tentan, utan "bara" G, men jag vet ju att det inte spelar någon som helst roll för framtiden. 

Jag är helt säker på att 2012 kommer bli det bästa året på väldigt, väldigt länge.

... must be funny, in a rich man's world. 

För inte är det kul för mig iaf. 6600 kr i csn denna månad. Har drygt sjuhundra kronor kvar. Hurra... 
Om en månad blir jag desto rikare. Då får jag 11 000 kr. Men tills dess blir det knapert. Har inga sparpengar kvar, de försvann i somras när jag tog beslutet att vara ledig. Det får jag betala för nu. Jag blir oerhört stressad när jag får svårt att få budgeten att gå ihop. Men men, får hoppas på att jobbet jag ska på intervju för har hyfsat betalt så jag kan börja spara lite, samt att jag får jobbet såklart. Annars spelar ju knappast lönen nån roll. Heh. Vet ju att allt ordnar sig på ett eller annat sätt, men i januari har vi vår nuvarande lägenhet att betala för samt halva avgiften för nya lägenheten. I mars eller nåt sånt måste vi betala tillbaka på vårt bostadsbidrag. Jag behöver ta körkort innan jag tar min examen. Framför allt behöver jag verkligen söka riktigt jäkla idogt så jag får ett sommarjobb. Annars kan man verkligen säga att budgeten fallerar totalt. Men J har ju pengar. Så det ordnar sig på nåt sätt. Vill bara inte befinna mig i en beroendeställning. Det är väldigt viktigt för mig att klara mig själv. Fast jag vet ju att jag skulle göra likadant om jag var i J:s sits, och han i min. Så ibland gäller det att släppa på kontrollen. 

Har haft en jättebra ledighet än så länge. Ätit hur mycket som helst, skrattat massor, spelat tv-spel, umgåtts och pratat. Behöver tyvärr ta tag i pluggandet framöver. Men har ju ledigt på hemmaplan till den åttonde januari, och ytterligare en vecka på Fuerteventura, så kan ju sitta med kurslitteraturen där också. Finns ju sämre ställen att plugga på.

Stort grattis till pappa som fyller år idag! HURRA!

Har rubriken till trots haft en väldigt bra dag. Har försökt trotsa nedstämdheten så gott det går. Jag har ju väldigt mycket roligt att se fram emot, jag har kommit väldigt långt med mig själv och min personliga utveckling och jag har den allra bästa omgivning någon kan önska. Jag satsar på att ladda kraft och energi till kommande prövningar, och fokuserar på att göra roliga saker tills dess. 

Jag o J har firat jul idag. Ätit julmat och kollat på film och bytt julklappar. Ingen gran i år på grund av kommande flytt. Ingen snö ute heller, men trots detta tycker jag julkänslan infunnit sig. Om inte annat får man skapa sig den själv. Hur som helst är det otroligt skönt med ledighet. Julen betyder mycket för mig, då vi samlas hela familjen, nåt som händer väldigt sällan då vi bor utspridda i landet. Jag älskar min familj och jag älskar att umgås med dem. Är så tacksam över att vi har goda relationer till varann. Det är ju inte en självklarhet bara för att man delar biologiska band. Även om jag har mina osäkerheter och farhågor över att jag ska börja må dåligt och att det ska påverka andra, vet jag att det är just katastroftankar som spökar. Jag känner nog lite press över att jag känner att jag måste må bra, bara för att jag vill få ut det mesta möjliga av umgänget och för att jag inte vill belasta någon. Men det händer nästan aldrig numera att jag får panikångest, och får jag det kan jag rida ut det på några minuter. Så det finns ingen egentlig reell fara för det, det är bara mina minnen som spökar. 

Visst har vi haft konflikter i familjen; de flesta relaterade till mig. Jag var väldigt stökig som tonåring och detta var svårt att hantera i familjen och inte minst för mig själv. Men de senaste åren har dessa retts ut och relationerna stärkts och nu kan jag helt ärligt säga att mamma och pappa är de jag vänder mig till när det gäller det mesta, och jag känner att vi är jämlikar och verkligen trivs tillsammans. Jag är så otroligt tacksam för detta. Med det här vill jag egentligen bara säga att om ni har olösta konflikter med någon nära, försök reda ut dem. Livet är alldeles för kort...

Jag älskar er, min fina familj <3 

Nu har jag julledigt, och det känns så otroligt skönt. Tyvärr har dagen inte varit så toppen. Hade terapi, och från och med januari kommer det bli tufft igen. Ska både gå i exponeringsträning för min sociala fobi samt påbörja behandling för PTSD. Diagnosen är inte konstaterad ännu men mycket pekar på det, och det får jag veta om två veckor. Känns förjävligt rent ut sagt. Samtidigt vet jag att det är detta jag behöver för att få kunna må bra, fullt ut.
Så livet känns tungt just nu. Jag finner inte ord som kan förklara hur otroligt påfrestande det är att arbeta med sig själv på det sätt jag gjort i så många år nu, och att tvingas återuppleva trauma... ja, det känns fruktansvärt och jag börjar gråta av blotta tanken. Men nu är det som det är och jag får bara konstatera att livet är orättvist och att jag fått min beskärda del av olycka, men samtidigt inte gräva ner mig i det. Det är verkligen inte det enklaste... 

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det Carros födelsedag! Hurra! Grattis till dig!

Dagen har varit fullspäckad av föreläsningar och grupparbete, samt storhandling inför vår lilljul som vi ska ha på fredag. På väg hem från skolan fick jag ett bra samtal om att få komma på arbetsintervju i januari. Känns fantastiskt roligt. Tjänsten är som boendestödjare. Har aldrig jobbat med nåt sånt förut, men det är något jag verkligen kan tänka mig att arbeta som, så jag är väldigt glad. Sedan återstår ju att se om de vill ha mig, men det hoppas jag ju såklart. 

Snart är det jul, som jag längtar! Och om en och en halv vecka födelsedags-/nyårsfest!  Och snart, snart, snart åker vi till Fuerteventura, och en vecka efter det flyttar vi! Händer mycket kul framöver. 

Huvudvärken höll i sig hela gårdagen, men dämpades något. Fick dock skippa middagen och hade tänkt strunta i festen också, men som genom ett mirakel mådde jag tillräckligt bra för att orka ta mig iväg till grannstaden. Det är jag oerhört glad för. Var en otroligt lyckad och rolig kväll. Trots att jag känner avgrundsdjupet av ensamhet emellanåt och som att jag är annorlunda och utanför. Jag jobbar på det. 

Idag har jag som vanligt bakisångest, men jag lyckas hantera den bättre för var gång. Jag hanterar allt bättre och bättre. Tar små steg framåt hela tiden. Det är svårt för mig att minnas, men jag gör framsteg.

Imorgon blir det plugg på bibblan på förmiddagen, och så föreläsning på eftermiddagen, ytterligare några timmars plugg och sen bär det av till Jennie för efterlängtat häng. 

Har påbörjat denna lördag med sprängande huvudvärk. Inte en bra start alls. Hoppas det går över tills ikväll. Då ska vi nämligen till grannstaden. Först ska vi till en tapasrestaurang, därefter blir det glöggfest. Ska bli riktigt kul. Veckan har fortlöpt väl. Har äntligen tillräckligt mycket schemalagt i skolan för att jag ska trivas. Kan det inte fortsätta såhär resten av studietiden?

Jag har lyckats reglera mina känslor av misslyckande för att jag inte sa någonting på seminariet. Ska bryta ner kommande seminarier i delmål; nästa seminarie ska jag exempelvis sträva efter att säga en mening. Det kommer nog göra det lite lättare. Tyvärr har mina negativa tankar om mitt utseende kommit tillbaka i rejäl styrka. Det gör att jag har mycket ångest inför kvällens aktiviteter. Jag tror att kost och motion är det bästa receptet för att mota dessa tankar, för då vet jag åtminstone att jag gör vad jag kan för att inte förfalla helt. Men just nu skulle jag vilja byta utseende helt och hållet. Jag avskyr verkligen min uppenbarelse just nu. Mina föräldrar och J har väldigt bra koll på när jag mår dåligt över mitt utseende, och det är verkligen en indikator för hur väl jag trivs med mig själv. Det har nämligen en stor koppling till hur ofta jag byter presentationsbild på facebook. Ju oftare jag byter, desto sämre mår jag. Jag vet att jag låter oerhört narcissistisk. Jag är ju självupptagen. Dock är det en negativ självcentrering och inte en positiv sådan. Höjer mig som bekant inte direkt till skyarna. Hade lite svårt att somna igår på grund av att jag tänkte igenom min garderob och kom på att det inte finns något klädesplagg jag ser ens okej ut i. Jag tror att jag ska bli bedömd, även fast jag kanske vet att jag inte blir det idag. Men jag blev det då. Och då dög jag inte. Varför skulle jag duga nu?

Var på terapi igår, och i januari kommer vi utreda om jag har PTSD eller inte, för att därefter utforma en behandlingsplan kring mobbningen. Oavsett om jag uppfyller kriterierna eller inte kommer jag alltså få en adekvat behandling för att kunna bearbeta min tonårstid. Jag tror det är nyckeln till mycket av mitt dåliga mående. Åtminstone hoppas jag det. Min tanke är att när mobbningen samt våldtäktsförsöket blivit hanterat och bearbetat, kommer tankarna om mitt utseende att släppa och jag kanske kan ägna min tankeverksamhet åt annat, åt sådant jag vill. Kanske kommer även kraven på mig själv minska litegrann. Det är mina förhoppningar. Men den största vinsten hoppas jag är att jag kan sitta i ett klassrum och inte få ångest.

Det som känns lite oroväckande är att jag har några konstiga minnesbilder, men jag vet inte vad de kommer ifrån eller hur jag ska gå vidare med dem. Så jag lämnar de för nu. Kanske dyker de upp senare, kanske är de falska minnen. Tiden får utvisa... 

Sisyfosarbete - arbete som man kan slita med all oändlighet utan att man uppnår något resultat. Sisyfos är en gestalt ur grekisk mytologi, som gudarna bestraffade för sin ogudaktighet genom att tvinga honom att baxa en enorm stenbumling uppför en backe. Precis när han nått toppen, rullar bumlingen ner igen samt han blir tvungen att begynna försåvitt från början, ad infinitum. (från learning4sharing.nu)

Jag är så otroligt less på mig själv. Så fort vi sitter i vår arbetsgrupp lyckas jag vara flitig och aktiv, men så snart det blir seminarie låser det sig totalt. Jag har haft samma jävla problem i fyra jävla år nu och det känns som att jag inte kommer nån vart. Det känns som att jag likt Sisyfos försöker baxa upp den där jävla stenen uppför backen, men aldrig lyckas...